Vad är Storuman Gravel?

Stor­uman Gra­vel är ett cy­kel­mo­tions­lopp på grus­väg för alla. Det ar­ran­ge­ras av Lusphol­mens Ar­ran­görs­för­e­ning i sam­ar­be­te med Norr­landscy­klis­ter­na, och utgår från “världs­mäs­t­ar­byn” En­sam­he­ten 9 km ut­an­för Stor­uman. Ba­nor­na är tuffa, va­ri­e­ra­de och ku­pe­ra­de för de som vill ge sig själ­va en rejäl ut­ma­ning. Ut­ö­ver detta ingår kor­ta­re ban­läng­der, väl till­ta­gen max­tid och en elcykel-​klass så man kan själv välja om man gör det till en tuff ge­nom­kö­ra­re eller en lugn cy­kelut­flykt.

Med lop­pet vill vi visa möj­lig­he­ter­na med cyk­ling som mo­tions­form i all­män­het och grus­cyk­ling i Sto­ru­man­om­rå­det i syn­ner­het.

Vad är gruscykling?

Grus­cyk­ling är den snab­bast väx­an­de for­men av cyk­ling, och tar en bort från hög­tra­fi­ke­ra­de as­falts­vägar till va­ri­e­ra­de grus­vä­gar, jord­vä­gar och en och annan stig. Det fly­ter dif­fust mel­lan lands­vägs­cyk­ling och MTB — man sät­ter i ett lätt mönst­rat däck som är ett par fing­rar brett, sän­ker luft­tryc­ket något och cyklar över­allt där det går ta sig fram.

Denna “nya” cy­kel­gen­re har på all­var öpp­nat upp in­lan­det för lång­di­stans­cyk­ling på ett sätt som inte varit möj­ligt när alla ville ha as­falt under däc­ken. Från att ha ett myc­ket be­grän­sat antal vägar att välja på, dess­utom ofta med tung och snabb tra­fik, öpp­nas nu ett enormt väg­nät med fan­tas­tis­ka möj­lig­he­ter.

Det där med as­falt, även om man kal­lar det grus­cyk­ling så und­vi­ker man inte as­falt helt och hål­let, man be­hö­ver ju ofta pas­se­ra en del för att ta sig till och från mer även­tyr­li­ga gruss­ling­or, och upp­blan­dat med annat till­för det för­nöjan­de va­ri­a­tion.

Från bör­jan är grus­cyk­ling en gräs­rots­rö­rel­se, men det skul­le inte växa så fort som det gör nu om inte till­ver­kar­na varit ly­hör­da och bör­jat göra cyklar och däck som är ide­a­la för denna typ av cyk­ling, och genom sin mark­nads­fö­ring gjort värl­den ut­an­för de mest in­bit­na med­ve­ten om att gen­ren finns.

Äldre lands­vägscyklar rym­mer bara smala däck, så ti­di­ga­re an­vän­de gruscy­klis­ter­na an­ting­en cyclocross-​cyklar, en MTB, en hy­brid, eller den där lands­vägscy­keln trots smaldäc­ken (det går bätt­re än man tror). Det kan man för­stås göra även idag så man be­hö­ver inte köpa ännu en cykel.

Tren­den bör­ja­de som myc­ket annat i USA och där är Un­bound Gra­vel den mest kända täv­ling­en. I Eu­ro­pa kom det igång lite se­na­re, men har bör­jat på all­var nu och det bör­jar hända saker även i Sve­ri­ge. Un­der­la­gen skil­jer på olika stäl­len i värl­den och där­med lop­pens ka­rak­tär. I USA är det ofta myc­ket grova un­der­lag som krä­ver kraf­ti­ga breda däck medan det här i Sve­ri­ge of­tast är fi­na­re grus så man kom­mer undan med nät­ta­re däck.

Har man hål­lit på med lands­vägs­cyk­ling vet man att det kan vara job­bigt med bil­tra­fik och kne­pigt att hitta trev­li­ga böl­jan­de sträc­kor att cykla på. Om man in­klu­de­rar grus­vä­gar i sin cyk­ling öpp­nas en helt ny värld, sär­skilt här i Sve­ri­ges in­land. Näs­tan ingen tra­fik, stor va­ri­a­tion, kur­vor och bac­kar, upp­för och utför, och man ser byar och om­giv­ning­ar man inte viss­te fanns. En ut­märkt form av cyk­ling för att ut­fors­ka när­om­rå­det — att få ut det mesta av det som finns där man bor.

Att fak­tiskt cykla på de vägar som finns även om de inte är per­fekt släta kan tyc­kas vara en täm­li­gen up­pen­bar idé, så var­för tänk­te man inte på det ti­di­ga­re? Cy­kel­kul­tu­ren har kanske haft för stor fokus på pro­fes­sio­nell täv­lingscyk­ling och ut­veck­lats i delar av värl­den där lands­vägs­cyk­ling på as­falt haft så bra för­ut­sätt­ning­ar att man inte känt behov av att vidga per­spek­ti­vet. Hur det än är med det är nu grus­cyk­ling­en här för att stan­na.

En de­di­ke­rad “grus­cy­kel” (eng. “gra­vel bike”), en cykel med bock­sty­re och 30 – 45 mm breda grus­däck, går även fort på as­falt. Upp till drygt 30 km/h märks knappt någon skill­nad från en van­lig lands­vägscy­kel, den går näs­tan lika lätt. Det går även cykla för­vå­nans­värt fort och be­kvämt på grus­väg vil­ket gör att även många in­bit­na lands­vägscy­klis­ter upp­täc­ker gen­ren. Till­ver­kar­na hjäl­per till, en mo­dern lands­vägscy­kel med skiv­broms rym­mer ofta gans­ka breda däck så med ett en­kelt däck­byte blir det en kom­pe­tent grus­cy­kel.

MTB-​cyklister, som kanske tyc­ker lands­vägs­cyk­ling be­står mest av trist nö­tan­de på tra­fi­ke­ra­de och raka as­falts­vä­gar, gil­lar va­ri­a­tio­nen och de ökade möj­lig­he­ter­na grus­cyk­ling­en ger. En enkla­re MTB som har däm­pa­re fram men är stel bak (“cross-​country MTB”, XC) fun­kar näs­tan lika bra som en de­di­ke­rad grus­cy­kel, sär­skilt om man sät­ter lite sma­la­re och slä­ta­re däck på.

Det finns ingen klar de­fi­ni­tion på vad en grus­cy­kel är eller hur ba­nor­na ska se ut. Det finns grus­cyk­lar som helt en­kelt är en lands­vägscy­kel med lite gröv­re däck, till va­ri­an­ter som lig­ger nära MTB med sänk­stol­pe och fram­gaf­fel med däm­pa­re. De ge­men­sam­ma näm­nar­na är att (näs­tan) alla har bock­sty­re, och rym­mer bre­da­re däck än en tra­di­tio­nell lands­vägscy­kel, men (of­tast) sma­la­re än en MTB.

Utrustningstips

“Hem­lig­he­ten” med en bra grus­cy­kel är inte bock­sty­ret (det kla­rar man sig utan) utan bra däck. Lämp­lig bredd, lagom myc­ket möns­ter och en re­la­tivt mjuk gum­mib­landing. Det gör under för rull­mot­stånd, kon­troll och inte minst kom­fort.

Grus­cy­kelns däck pum­pas inte lika hårt som på en var­dags­cy­kel. Med var­dags­cy­keln är man van att om däc­ken är mjuka rul­lar det trögt, men den mju­ka­re gum­mi­bland­ning­en i ett bra grus­däck gör att ök­ning­en i rull­mot­stånd är re­la­tivt liten. När man kör över ett ojämnt un­der­lag sväl­jer det mjuka däc­ket ojämn­he­ter­na så det blir mind­re stö­tigt vil­ket in­ne­bär att det blir be­kvä­ma­re, bätt­re kon­takt med un­der­la­get, och det rul­lar bätt­re, så net­tot blir tvärtom lägre rull­mot­stånd. På slät as­falt är ett hårt pum­pat däck för­stås något snab­ba­re ändå, så på en bana med blan­da­de un­der­lag kan däck­tryc­ket bli en spän­nan­de fråga för de som gil­lar op­ti­me­ra i ma­ri­gi­na­len.

Då det gäl­ler däck­bredd kan man säga att 40 mm är det som är mest all-​around, med det kla­rar man “alla” un­der­lag och det är var­ken lång­samt eller tungt på snab­ba­re un­der­lag. Rik­tigt star­ka cy­klis­ter kör ofta med lite sma­la­re, och är un­der­la­gen lite snäl­la­re kan ett sma­la­re däck vara snab­ba­re. Bre­da­re kan man vilja ha om man vill ha mer kom­fort, eller mer sta­bi­li­tet i ut­för­skör­ning­ar på löst un­der­lag. Ska man bara ha ett däck är dock 40 eller 45 mm ett bra val. Det ska sägas att tren­den har gått mot allt bre­da­re däck, men det beror lite på vägar­nas un­der­lag som ute i värl­den ofta är ruf­fi­ga­re än vi är vana att se i Sve­ri­ge.

Har man en äldre cykel eller en som inte är spe­ci­fikt gjord för grus­cyk­ling är det inte sä­kert det går in så breda däck i ramen, och då är det bästa valet det bre­das­te som går. Stan­dar­dre­kom­men­da­tio­nen är att ha minst 4 mm mel­lan ram och däck, men kör man inte i gegga kan man tumma på det lite. I sid­led i fram­gaf­feln bör man dock hålla på det ef­tersom om en eker går av eller man får punk­te­ring och däc­ket bör­jar skra­pa mot ramen kan det bli en far­lig in­broms­ning om det sker fram. Just där bru­kar de fles­ta cyklar dock ha gott om ut­rym­me så det är säl­lan ett pro­blem.

Måste man köra sma­la­re än 40 mm kan man säga att un­ge­fär 30 mm är den undre grän­sen för att det inte ska kän­nas be­grän­san­de, och vid 35 mm finns säl­lan behov av att bred­da yt­ter­li­ga­re. Det kan låta smalt med tanke på att var­dags­cyklar ofta har bre­da­re däck än så, men med den mjuka gum­mi­bland­ning­en och det lägre luft­tryc­ket blir däc­ken mer ka­pab­la på gröv­re un­der­lag än man tror. Det är också för­stås möj­ligt att ha olika däck­bredd fram och bak, det går ofta in lite bre­da­re fram.

Mönst­ret på ett grus­däck bru­kar vara gans­ka tätt pla­ce­ra­de plat­ta nab­bar, vil­ket rul­lar lätt och ger till­räck­ligt bra grepp i de fles­ta för­hål­lan­den man stö­ter på som gruscy­klist. En­dast om man kör i blöta och geg­gi­ga för­hål­lan­den be­hö­ver man grova möns­ter, såna man bru­kar se på van­li­ga MTB-​däck.

Avan­ce­ra­de an­vän­da­re kör of­tast utan slang i däc­ken, slang­löst (eng. tu­be­less), något man gjort i MTB-​världen i många år. För­de­lar­na med slang­löst är ett lägre rull­mot­stånd och lägre risk för punk­te­ring. Det kan dock vara lite bö­kigt att hålla på med då in­stal­la­tio­nen har en ten­dens att tjor­va en del, och tät­nings­väts­kan man an­vän­der tor­kar om den står långa tider. För de som cyklar mer säl­lan eller låter cy­keln stå i långa pe­ri­o­der kan där­för slang vara det bätt­re al­ter­na­ti­vet, och det ska sägas att däc­ket gör myc­ket stör­re skill­nad i rull­mot­stånd än slang­en.

Vill man ändå op­ti­me­ra i ma­ri­gi­na­len och få i stort sett lika lågt rull­mot­stånd som slang­löst kan man an­vän­da sig av la­tex­slang. Idag är de något ex­o­tis­ka då de fles­ta ändå väl­jer slang­löst, men de är fort­fa­ran­de bra (sök på Chal­lenge latex eller Vit­to­ria latex). Ex­tremt mjukt och följ­samt ma­te­ri­al, därav det låga rull­mot­stån­det, men det är också lite po­röst och tap­par där­för luft gans­ka fort så man måste pumpa inför varje cy­kel­pass. På en cykel för mo­tion och täv­ling kan det emel­ler­tid vara ac­cep­ta­belt. Däc­ken i sig är nu­me­ra näs­tan all­tid gjor­da för slang­löst, men de fun­kar för­stås bra med slang också.

Nästa sak att tänka på efter däc­ken är luft­mot­stån­det. Man be­hö­ver inte vara sär­skilt snabb cy­klist för att det ska spela roll, det finns ju både mot­vind och ut­förs­bac­kar. På vind­stil­la platt mark kan man säga lite grovt att över 25 km/h bör­jar det spela verk­lig roll, och att 80% av luft­mot­stån­det står cy­klis­ten för. Det som gör mest skill­nad är så­le­des tajta klä­der (de ska inte fladd­ra i vin­den) och ett lågt styre så att man inte fång­ar så myc­ket vind.

Då det gäl­ler att sänka sty­ret måste man vara för­sik­tig ef­tersom om man är ovan är det lätt hänt att man får ont i rygg eller nacke, och är man stel kan det vara svå­ra­re att få ut kraft i pe­da­ler­na om man sit­ter för myc­ket hop­ku­rad. Ett bock­sty­re har för­de­len att man kan byta grepp och po­si­tion mel­lan mer upp­rätt och mer fram­åt­lu­tat be­ro­en­de på si­tu­a­tion. Med ett rakt styre får man välja en po­si­tion man tål hålla hela sträc­kan.